Rättsfall från Högsta domstolen: Konkurs bryter ansvarsperioden när KBR inte upprättats – men det gör inte en företagsrekonstruktion. Nu också PT i mål om huruvida en förlikning utgör en ny förpliktelse

Aktuellt - Bolagsrätt
Rättsfall från Högsta domstolen: Konkurs bryter ansvarsperioden när KBR inte upprättats – men det gör inte en företagsrekonstruktion. Nu också PT i mål om huruvida en förlikning utgör en ny förpliktelse
18 april, 2019

I NJA 2018 s. 602 (”Konkursbolagets skulder”) var omständigheterna följande. Ett bolag som hade försatts i konkurs drev en redan påbörjad tvist vidare och företräddes i den av bolagets enda styrelseledamot. Konkursbolagets talan ogillades och konkursbolaget förpliktades att ersätta motparten för dennes rättegångskostnader. Eftersom konkursbolaget inte kunde utbetala någon ersättning väckte motparten talan mot styrelseledamoten och gjorde gällande att denne i enlighet med 25 kap. 18 § ABL hade ett solidariskt medansvar för konkursbolagets skuld. Ledamoten invände att ett konkursbeslut avbryter en löpande ansvarsperiod, vilket också var prejudikatfrågan i målet.

Av 25 kap. 18 § ABL framgår att om styrelsen av oaktsamhet underlåter att vidta de åtgärder som framgår av 25 kap. 13-17 §§ ABL – bl.a. att upprätta en kontrollbalansräkning (KBR) när skäl finns att anta att kritisk kapitalbrist råder i bolaget – blir styrelsens ledamöter personligen betalningsskyldiga för de skulder som bolaget ådrar sig under den tid som underlåtenheten består. Enligt ABL avbryts en sådan ansvarsperiod i) när en KBR som utvisar fullt täckt aktiekapital läggs fram på bolagsstämma, ii) när bolagsstämma, Bolagsverket eller domstol beslutar om likvidation, eller iii) när styrelsen ansökt om likvidation.

I målet konstaterade Högsta domstolen att ytterligare situationer utöver dem i lagen angivna kan tänkas då ansvarsperioden ska upphöra. Högsta domstolen fann att ett beslut om bolagets konkurs är ett sådant fall. Avgörande för bedömningen var att ett konkursförfarande enligt Högsta domstolens mening tillgodoser de intressen som motiverat kapitalbristreglerna i ABL och att de faktiska möjligheterna för styrelsen att ådra ett konkursbolag nya förpliktelser är begränsade.

Högsta domstolen framhåller att det som kan tala för att en medansvarsperiod bör fortsätta även efter ett konkursbeslut framförallt är att ett konkursbolag kan ådra sig förpliktelser i form av just ett rättegångskostnadsansvar. Men eftersom lagstiftaren har valt att ge konkursbolag och andra konkursgäldenärer en möjlighet att ta över domstolsprocesser som konkursförvaltaren inte vill driva (se 3 kap. 9 § konkurslagen) utan att detta medför ett särskilt ansvar för uppkomna rättegångskostnader, menar Högsta domstolen att de eventuella problem som konkursgäldenärers processande kan medföra i grunden är processrättsliga och inte bör lösas genom aktiebolagsrättsliga bestämmelser, så som att medansvaret utsträcks.

Högsta domstolen drar alltså i NJA 2018 s. 602 slutsatsen att den medansvarsperiod som kan inträda enligt 25 kap. 18 § ABL avslutas när ett bolag försätts i konkurs. Förpliktelser som uppkommer därefter omfattas alltså inte av medansvaret.

I NJA 2018 s. 1038 (”Rekonstruktionsbolagets skuld”) var frågan om även ett beslut att bevilja ett bolag företagsrekonstruktion medför att medansvarsperioden avbryts.

Bakgrunden till det målet var att ett bolag, sedan företagsrekonstruktion hade beviljats, förpliktades att ersätta motparten bl.a. för dennes rättegångskostnader. Rekonstruktionen avslutades senare och bolaget försattes i konkurs. Motparten ansökte då om stämning mot bolagets styrelseledamot och gjorde gällande att en medansvarsperiod börjat löpa före rekonstruktionsbeslutet eftersom styrelsen inte hade upprättat någon KBR. Styrelseledamoten menade å sin sida att medansvarsperioden avslutades i och med rekonstruktionsbeslutet.

I sina domskäl framhöll Högsta domstolen att en företagsrekonstruktion skiljer sig från likvidation och konkurs i fråga om både syfte och funktion och även rättsverkningar. Särskilt det förhållandet att gäldenärens rådighet över sin egendom formellt inte är inskränkt under en rekonstruktion är en både principiellt och praktiskt viktig skillnad från vad som gäller vid likvidation och konkurs. Högsta domstolen framhöll också att någon kontroll av aktiekapitaltäckningen varken utgör en förutsättning för eller en följd av ett beslut om företagsrekonstruktion.

Av dessa skäl kan enligt Högsta domstolen ett beslut om att bevilja företagsrekonstruktion inte utgöra en slutpunkt för styrelseledamöternas medansvarsperiod.

Det var ingalunda någon självklarhet att ett medansvar för konkursbolagets skulder ska upphöra i och med konkursbeslutet. Från aktiebolagsrättslig utgångspunkt och av de mycket märkliga reglerna i 25 kap. ABL om kapitalbrist hade man mycket väl kunnat tänka sig att Högsta domstolen i ”Konkursbolagets skulder” skulle ha dragit motsatt slutsats. Men domstolens resonemang om andra konkursgäldenärers möjligheter att driva vidare en process utan eget ansvar väger tungt och gör att utgången i målet måste betraktas som den enda rimliga.

Även utgången i ”Rekonstruktionsbolagets skuld” är begriplig. Man kan förstås tycka att det vore bättre om den som låter sitt bolag genomgå en rekonstruktion kunde sluta oroa sig för att personligen drabbas av ansvar för uppkommande förpliktelser, för att istället koncentrera sig på att bygga upp ett väl fungerande och bättre rustat bolag. Samtidigt bör det i den situationen vara en smal sak för bolagets styrelse att i samband med ansökan om rekonstruktion (om inte förr) upprätta en kontrollbalansräkning och därmed undvika ansvar.

I sammanhanget ska också nämnas att Högsta domstolen den 8 april 2019 beviljade prövningstillstånd i ytterligare ett mål angående medansvar enligt 25 kap. 18 § ABL. Frågan den här gången rör vilken tidpunkt en förpliktelse ska anses ha uppkommit – när det ursprungliga anspråket uppkom eller när parterna senare förliktes om detta (HD:s mål T 1274-19).

Se NJA 2018 s. 602 (Konkursbolagets skulder)

Se NJA 2018 s. 1038 (Rekonstruktionsbolagets skuld)

Westermark Anjou har lång erfarenhet av obeståndsrättsliga frågor, liksom av tvister rörande ansvar enligt 25 kap. 18 § ABL. Behöver du rådgivning i sådana frågor eller vill du veta mer om de frågor rättsfallen aktualiserar, kontakta gärna Urban Båvestam eller Dennis Westermark.

Aktuellt
Aktuellt - Bolagsrätt
Rättsfall från Högsta domstolen: Konkurs bryter ansvarsperioden när KBR inte upprättats – men det gör inte en företagsrekonstruktion. Nu också PT i mål om huruvida en förlikning utgör en ny förpliktelse
18 april, 2019

I NJA 2018 s. 602 (”Konkursbolagets skulder”) var omständigheterna följande. Ett bolag som hade försatts i konkurs drev en redan påbörjad tvist vidare och företräddes i den av bolagets enda styrelseledamot. Konkursbolagets talan ogillades och konkursbolaget förpliktades att ersätta motparten för dennes rättegångskostnader. Eftersom konkursbolaget inte kunde utbetala någon ersättning väckte motparten talan mot styrelseledamoten och gjorde gällande att denne i enlighet med 25 kap. 18 § ABL hade ett solidariskt medansvar för konkursbolagets skuld. Ledamoten invände att ett konkursbeslut avbryter en löpande ansvarsperiod, vilket också var prejudikatfrågan i målet.

Av 25 kap. 18 § ABL framgår att om styrelsen av oaktsamhet underlåter att vidta de åtgärder som framgår av 25 kap. 13-17 §§ ABL – bl.a. att upprätta en kontrollbalansräkning (KBR) när skäl finns att anta att kritisk kapitalbrist råder i bolaget – blir styrelsens ledamöter personligen betalningsskyldiga för de skulder som bolaget ådrar sig under den tid som underlåtenheten består. Enligt ABL avbryts en sådan ansvarsperiod i) när en KBR som utvisar fullt täckt aktiekapital läggs fram på bolagsstämma, ii) när bolagsstämma, Bolagsverket eller domstol beslutar om likvidation, eller iii) när styrelsen ansökt om likvidation.

I målet konstaterade Högsta domstolen att ytterligare situationer utöver dem i lagen angivna kan tänkas då ansvarsperioden ska upphöra. Högsta domstolen fann att ett beslut om bolagets konkurs är ett sådant fall. Avgörande för bedömningen var att ett konkursförfarande enligt Högsta domstolens mening tillgodoser de intressen som motiverat kapitalbristreglerna i ABL och att de faktiska möjligheterna för styrelsen att ådra ett konkursbolag nya förpliktelser är begränsade.

Högsta domstolen framhåller att det som kan tala för att en medansvarsperiod bör fortsätta även efter ett konkursbeslut framförallt är att ett konkursbolag kan ådra sig förpliktelser i form av just ett rättegångskostnadsansvar. Men eftersom lagstiftaren har valt att ge konkursbolag och andra konkursgäldenärer en möjlighet att ta över domstolsprocesser som konkursförvaltaren inte vill driva (se 3 kap. 9 § konkurslagen) utan att detta medför ett särskilt ansvar för uppkomna rättegångskostnader, menar Högsta domstolen att de eventuella problem som konkursgäldenärers processande kan medföra i grunden är processrättsliga och inte bör lösas genom aktiebolagsrättsliga bestämmelser, så som att medansvaret utsträcks.

Högsta domstolen drar alltså i NJA 2018 s. 602 slutsatsen att den medansvarsperiod som kan inträda enligt 25 kap. 18 § ABL avslutas när ett bolag försätts i konkurs. Förpliktelser som uppkommer därefter omfattas alltså inte av medansvaret.

I NJA 2018 s. 1038 (”Rekonstruktionsbolagets skuld”) var frågan om även ett beslut att bevilja ett bolag företagsrekonstruktion medför att medansvarsperioden avbryts.

Bakgrunden till det målet var att ett bolag, sedan företagsrekonstruktion hade beviljats, förpliktades att ersätta motparten bl.a. för dennes rättegångskostnader. Rekonstruktionen avslutades senare och bolaget försattes i konkurs. Motparten ansökte då om stämning mot bolagets styrelseledamot och gjorde gällande att en medansvarsperiod börjat löpa före rekonstruktionsbeslutet eftersom styrelsen inte hade upprättat någon KBR. Styrelseledamoten menade å sin sida att medansvarsperioden avslutades i och med rekonstruktionsbeslutet.

I sina domskäl framhöll Högsta domstolen att en företagsrekonstruktion skiljer sig från likvidation och konkurs i fråga om både syfte och funktion och även rättsverkningar. Särskilt det förhållandet att gäldenärens rådighet över sin egendom formellt inte är inskränkt under en rekonstruktion är en både principiellt och praktiskt viktig skillnad från vad som gäller vid likvidation och konkurs. Högsta domstolen framhöll också att någon kontroll av aktiekapitaltäckningen varken utgör en förutsättning för eller en följd av ett beslut om företagsrekonstruktion.

Av dessa skäl kan enligt Högsta domstolen ett beslut om att bevilja företagsrekonstruktion inte utgöra en slutpunkt för styrelseledamöternas medansvarsperiod.

Det var ingalunda någon självklarhet att ett medansvar för konkursbolagets skulder ska upphöra i och med konkursbeslutet. Från aktiebolagsrättslig utgångspunkt och av de mycket märkliga reglerna i 25 kap. ABL om kapitalbrist hade man mycket väl kunnat tänka sig att Högsta domstolen i ”Konkursbolagets skulder” skulle ha dragit motsatt slutsats. Men domstolens resonemang om andra konkursgäldenärers möjligheter att driva vidare en process utan eget ansvar väger tungt och gör att utgången i målet måste betraktas som den enda rimliga.

Även utgången i ”Rekonstruktionsbolagets skuld” är begriplig. Man kan förstås tycka att det vore bättre om den som låter sitt bolag genomgå en rekonstruktion kunde sluta oroa sig för att personligen drabbas av ansvar för uppkommande förpliktelser, för att istället koncentrera sig på att bygga upp ett väl fungerande och bättre rustat bolag. Samtidigt bör det i den situationen vara en smal sak för bolagets styrelse att i samband med ansökan om rekonstruktion (om inte förr) upprätta en kontrollbalansräkning och därmed undvika ansvar.

I sammanhanget ska också nämnas att Högsta domstolen den 8 april 2019 beviljade prövningstillstånd i ytterligare ett mål angående medansvar enligt 25 kap. 18 § ABL. Frågan den här gången rör vilken tidpunkt en förpliktelse ska anses ha uppkommit – när det ursprungliga anspråket uppkom eller när parterna senare förliktes om detta (HD:s mål T 1274-19).

Se NJA 2018 s. 602 (Konkursbolagets skulder)

Se NJA 2018 s. 1038 (Rekonstruktionsbolagets skuld)

Westermark Anjou har lång erfarenhet av obeståndsrättsliga frågor, liksom av tvister rörande ansvar enligt 25 kap. 18 § ABL. Behöver du rådgivning i sådana frågor eller vill du veta mer om de frågor rättsfallen aktualiserar, kontakta gärna Urban Båvestam eller Dennis Westermark.

Aktuellt